Ibland slår det mig hur självklart SMUL har blivit för oss. Min son går just nu i Grundkurs G och fyller 12 om ett par månader. Det här är hans femte år på SMUL, och varje vecka loggar han in till sin lektion utan protester eller suckar, snarare med en självklarhet. Så har det inte alltid varit, men dit har vi kommit.
Min dotter, som idag är 14, har också varit med och gått fem läsår på SMUL. Tyvärr är hon inte med detta år, eftersom skolan kräver mycket av hennes tid. Däremot dyker hon fortfarande gärna upp på lucia och andra SMUL-event. För mig säger det något viktigt om vilken plats SMUL har haft i hennes liv.
Sedan snart sju år tillbaka bor vi i Tyskland, men genom åren har vi flyttat runt mycket. Vi har bott i både Mellanöstern, Asien och England. Våra barn har växt upp trespråkigt: med svensk mamma, tysk pappa och engelsk förskola och skola. Under de första åren var svenska barnens starkaste språk. Inte så konstigt eftersom jag var hemma under småbarnsåren och nästan bara pratade svenska med dem. När pappan var hemma var det tyska som gällde och utanför hemmet var det mycket engelska. Språken levde sida vid sida, helt naturligt.
När barnen började förskola och senare skola tog engelskan naturligt över – även i hemmet. Barnen pratade ofta engelska sinsemellan, och ibland även med mig, trots att jag svarade på svenska. Efter vi hade flyttat till Tyskland tog det inte lång tid innan tyskan blev det dominerande språket – till och med för mig själv 🙈
Jag har alltid velat hålla fast vid svenskan, men vardagen är svår att kämpa emot. Barnen pratar tyska i skolan och jag använder tyska på jobbet. Pappan, som inte pratar svenska, jobbar dessutom ofta hemifrån. Att försöka värna språket samtidigt som barnen gör läxor på tyska fungerar till exempel inte alls. Efter en tid i Tyskland blev det tydligt hur lätt svenskan kunde försvinna ur vardagen. Det var i det sammanhanget som SMUL blev så viktigt för oss.
Under flera år gjorde vi självstudier hemma. Det var värdefullt, men också krävande, särskilt med två barn som, oftast på söndagseftermiddagar, båda behövde motivation och hjälp. Förra året började vår son istället med fjärrundervisning via Zoom, och skillnaden är enorm. Det mesta hinns med på lektionen, ibland blir det en liten läxa, men framför allt flyter det på mycket smidigare och det blir färre diskussioner hemma. Han ser andra barn i samma situation, barn från olika delar av världen som också bor utomlands och kämpar på med språket. Svenskan blir något gemensamt, inte bara något som kommer från mamma.
För oss som familj är det viktigt att barnen kan prata med sina morföräldrar och släktingar i Sverige. Och vem vet – kanske vill någon av dem flytta dit en dag? Idag läser vår dotter dessutom både latin och spanska i skolan, och det märks hur trygg hon är i språk överlag. Fascinerande och så spännande!
Under de två veckor om året som vi är i Sverige på sommaren kommer stoltheten smygande på allvar. När jag hör barnen byta språk och uttrycka sig, vet jag: det lönar sig. Varje timme, varje lektion, varje liten insats.
SMUL har hjälpt oss att hålla svenskan levande. Inte perfekt, inte utan ansträngning, men levande. Och för oss, som lever utanför Sverige, är det ovärderligt. 💙